Sorterade lite och fann ett papper jag sparat. Det var ett majl från mammanettet med lyckönskningar om framtida försök! Detta var daterat 2002 och förmodligen innan jag skrev del 3, eftersom jag då blivit gravid för 6.e gång. Till skillnad från de tidigare graviditeter fick jag denna gång se ett litet hjärta slå på ulskärmen!
Nu står han här o drar mej i kläderna i sin iver att nå och helst slita laptopen ur nävarna på mej medans jag prövar att skriva sista delen.
Ett år fyllde han i november, Adam fick han heta. Det betyder den förste mannen, och det är han för mej. Han är allt en mor kan önska sej.
Min graviditet var såklart orolig, men det lättade lite i v19 efter det stora ul som man gör då. Oron kom tillbaka runt v30 då jag ibland inte kände liv på 2-3 dagar. Med mina erfarenheter blir man orolig. Överallt kan man läsa att ens försäkring att barnet har det bra är att man känner liv. In till staden och möter en pompös o ganska kaxig överläkare. Tittar på ul och konstaterar att allt är som det ska. Kanske lite mkt fostervatten. Fick återbesök om 2 veckor (vilket han naturligtvis tyckte var onödigt).
Det blev längre perioder mellan de gånger jag kände liv och jag blev oroligare. Nästa besök på sjukhuset var Ctg lite konstig och jag fick sitta extra länge. Ul var ok så läkaren menade att nu kunde jag vara lugn och behövde inte komma igen om jag blev orolig. Det var tydligen normalt för mej att inte känna liv!
När jag inte känt nåt på en vecka åkte jag in trots allt. Ctg hade de olika uppfattningar men fick sitta så länge att jag ialla fall fick parkeringsböter. Var på sjukhuset kl 10 och åkte hem 14. Så lång tid tog det för dom att anta att allt var som det skulle och så tyckte dom att jag skulle vara lugn!?
När jag inte känt liv på nästan 14 dagar och jag var hos jordmor på undersökning, så kände hon på mej att jag var mogen och öppen ca 1 cm. Hon blev dock orolig när hon mätte mitt SFmått för det hade ökat väldigt det sista och var nu uppe i 40,5cm 10 dagar innan termin. Hon ringde sjukhuset o skickade in mej. Jag kände mej som en idiot vid det här laget för jag kände mej inbillningssjuk och att alla tänkte detsamma. Denna gången fick jag en annan läkare. Han ul och allt var ok. Kände på mej, läste min journal så tittade han på mej; vi kör upp dej på avdelningen nu så ser vi till att avsluta det här i morgon. Du har haft det tillräckligt jobbigt! Jag hade bönat o bett den andra läkaren om att bli igångsatt men han blånekade. Jag förstår ju att det inte kan göras varje gång någon blir orolig, men när du inte känner liv på 14 dagar går det inte att fungera normalt.
Sagt o gjort helt oförberedd, men överlycklig fick jag plötsligt övernatta på sjukhuset.
De tog vattnet kl 11, och där var förmodligen förklaringen till varför jag inte känt liv; jag hade så mkt vatten att det går inte att beskriva. Det flödade ut över hela golvet. De fick bädda om sängen, jag fick torra kläder på mej. Efter 15 min skulle jag gå och kissa och då kom resten av vattnet när jag reste mej, lika mkt fick byta på både mej och sängen. Detta måste fungerat som en dämpare.
Värkstimulerande dropp fick jag eftersom det inte hände nåt mer. Epidural var ett välkommet inslag medans jag öppnade mej. Tyvärr kom inte Adams huvud ner i samma takt så epiduralen skruvades av och värkstimulerande på topp, var som att hamna mitt i boxningsringen på 15 sekunder. De ville inte låta mej krysta för jag hade en liten kant igen. Så de var inne med nävarna och höll undan kanten och jag fick krysta ner huvudet men sen släppte dom och jag fick inte krysta mer. Naturligtvis åkte huvudet tillbaka upp! Knäppskallar tänker jag i efterhand, hade jag inte varit så upptagen så hade jag nog ifrågasatt lite mer, men jag hade allt fullt upp ändå. Detta gjorde dom tre gånger och det gjorde lika ont varje gång att jag spydde, och det hatar jag mer än nåt annat. Till sist beslutade dom sej för sugklocka. Då blev jag irriterad, jag hade ju inte fått försöka själv alls. Så jag frågade om jag fick pröva att krysta lite. De sa ok men stod med ryggarna åt mej och donade med den där dingsen. Aldrig tänkte jag o tog i för kung o fosterland, och jag kan säja så mkt som att jordmor hann inte få på sej handskarna för jäklar fick jag fart på det hela.
3470gr, 51cm. Massor av mörkt hår och outgrundliga ögon. Vackrast i världen och han var MIN. Får en klump i halsen varje gång jag tänker så, han är bara min. Jag är mörk och brunögd och trodde att jag skulle se samma färger i min son. Han är blondin med de blåaste ögon jag nångång har sett. 6 tänder och började gå vid 11 månader. Favorit ordet är ys (lys) så här i juletider och pus och tatt, tatt (tack, tack)
Jag har redan vänt tanken på syskonförsök eftersom jag är införstådd med att det kan bli problematiskt. Vårt frysägg som vi skulle prova i oktober klarade inte upptining. Så nu har jag precis efter ett nytt försök testat negativt 1/12. Jag blev allergisk mot nedreguleringssprayet Synarela, men klarade det hyfsat. Chocken kom när jag fick världens allergichock av progesterin injektionerna som man får efter äggåterförandet.
Skam den som ger sej, telefontid med läkaren 8/12. Sen kör vi på nästa år igen. har 7 fina ägg i frysen. Vill så gärna ge min son ett syskon som kan vara bra att hålla i handen när det blåser hårda vindar!
