Sorterade lite och fann ett papper jag sparat. Det var ett majl från mammanettet med lyckönskningar om framtida försök! Detta var daterat 2002 och förmodligen innan jag skrev del 3, eftersom jag då blivit gravid för 6.e gång. Till skillnad från de tidigare graviditeter fick jag denna gång se ett litet hjärta slå på ulskärmen!Nu står han här o drar mej i kläderna i sin iver att nå och helst slita laptopen ur nävarna på mej medans jag prövar att skriva sista delen.Ett år fyllde han i november, Adam fick han heta. Det betyder den förste mannen, och det är han för mej. Han är allt en mor kan önska sej.Min graviditet var såklart orolig, men det lättade lite i v19 efter det stora ul som man gör då. Oron kom tillbaka runt v30 då jag ibland inte kände liv på 2-3 dagar. Med mina erfarenheter blir man orolig. Överallt kan man läsa att ens försäkring att barnet har det bra är att man känner liv. In till staden och möter en pompös o ganska kaxig överläkare. Tittar på ul och konstaterar att allt är som det ska. Kanske lite mkt fostervatten. Fick återbesök om 2 veckor (vilket han naturligtvis tyckte var onödigt).