Hun har hatt flere spontanaborter tidligere og var redd for at dette skulle skje igjen. Här kommer fortsättningen på den "nya historien" Jag är gravid men vågar inte tro att detta går bra. Den är ganska kort och inte speciellt festlig.
Dagen efter jag skrev sist ringde läkaren mej fr sjukhuset. När jag talade om hur rädd jag var för att överhuvudtaget var för att förflytta mej från punkt A till B i min rädsla för missfall sa han; tänk på kvinnorna i Afrika som är ute o gräver hela dagarna! Ja ja fick tid för ultralyd kommande måndag. På fredagen började det! En liten droppe i byxorna. Men det var inte rött friskt så jag tänkte kanske det är nåt gammalt. Eller en cysta spruckit (nåt som jag har haft ganska gott om). En droppe till. Sen inget förrän sent nästa dag, men lika lite. Det var så lite att jag förträngde oroligheten, jag får helt enkelt vänta till måndagen.
Sen händer det som jag är livrädd för, på Ul finns inget synligt liv i min livmoder. Enligt mej skulle graviditeten vara 8 v och fostret 6v. Då skall det finnas ett hjärta med i bilden. Den här bilden var nattsvart. Inte ens en cysta. Då uppstod frågan om fostret fanns nån annanstans. Dvs utomkvedshavandeskap. Ett för mej inte helt okänt begrepp. Nej han kunde inte finna några tecken på det heller. Då började jag verkligen att lura, men summerade allt och menade att det måste vara en graviditet utanför livmodern. Läkaren menade att jag inte var så långt gången att vi skulle se nåt. Men så var inte fallet, det visste jag med mej. Fick ta blodprov och återbesök på onsdagen. Mycket riktigt, då fann han han det jag visste fanns där. Utomkvedshavandeskap. (Svangerskap utenfor livmor.) Bingo full pott, 2 av 2 möjliga.
Blev satt opp för operation på torsdagen. Jag har fötterna på jorden jag alltså, men det smög sej in några små tankar om dålig karma. För det här tyckte jag inte jag gjort mej förtjänt av. När jag läser det här så låter det så otroligt självfixerat, jag vet att massor av kvinnor med mej upplevt samma sak. Det är så in i ... jobbigt att gå igenom. Innan operationen fick jag prata med en av de 2 kvinnliga läkarna som skulle operera mej. Hom ville veta min inställning till vad vi skulle göra med min sista äggledare om den var trasig. Det är ju naturligtvis inget att spara på säjer jag...samtidigt som det går upp för mej att nu kommer jag aldrig mer bli spontant gravid. Tårarna stiger, och ordet stympad dyker upp.
Efter operationen fick jag prata med den andra kvinnan, hon sa att det var lätt att få bort, äggledaren såg mycket fin ut och hon behövde inte härja så mycket med den. Det kan ev betyda att jag kan bli gravid igen. Men så som jag ser det är det bara nästa möjlighet för ett 3:e utomkved. Hon sa också att skulle det ske igen är det bara att ta bort alltihopa. Min läkare ringde upp mej när han kom tillbaks efter semestern. Han var både snopen och förtvivlad. Nu har jag haft semester och under tiden har du visst varit här sa han stilla. Jag går nu och väntar på ett blodprovsvar om kromosomavvikelse, ifall det kan vara anledningen till mina missfall, och när vi får svaret skall läkaren prata med Sahlgrenska om en remiss för ivf.
Jag har bestämt mej för att om jag får ivf och väntetiden är lång skall jag göra privat ivf i Sverige denna gång. Har faktiskt preliminärbokat en tid 7 okt. Samtidigt har jag varit på socialkontoret och sagt att vi är intresserade av adoption. Hela berättelsen är på nåt sätt galghumoristisk, men jag är liksom så ledsen nu att jag nästan inte orkar vara ledsen! Man skall inte ge upp i alla fall. Mina sista tilltag hoppas jag ialla fall skall leda till att jag också kan få ett barn att älska en dag.
